Det går undan i livet.

Huset är sålt, det känns bra. Dels är det mycket kvar att reparera och det är dyra saker.

Och  det är inte hemma utan Ove.

Jag är ganska oberoende av saker och hus och så. Jag förstår inte riktigt jakten på det perfekta hemmet.

Trender imponerar inte. Jag tycker det är roligt med dem som vågar ha sin egen stil. Om heminredning är viktigt för att må bra, jamen absolut. Men om det är viktigt för att vara någon, om man vill ha som andra för att inte hamna utanför då blir det ju ett slags tvång.

Jag skall plugga. Läsa till undersköterska. Det känns också bra. Har ju jobbat i vården förr och trivdes bra med det.

Det tar ett år men det är det ju värt.

Visst är det en omstart, men inte ett nytt liv.

Nej, det blir en fortsättning på mitt gamla liv men med en ny inriktning och en ny bostad.

Man kan aldrig bara vända blad in i ett nytt kapitel utan att ta med det man läst i det förra.

Jag vet att det är av omtanke och uppskattar det, men att gå vidare och släppa taget är också att överge det som varit och den som inte gjort det kan nog inte riktigt förstå.

Jag rensar och sorterar, allt sådant ska vara klart när jag flyttar.

Hittar hela tiden spår efter Ove och en massa goda minnen kommer fram.

Jag fylls med tacksamhet över det som varit.

Livet kommer att bli bra, det kan aldrig bli jättebra igen trots allt jag har, men det blir bra med några fantastiska stunder och hur många når upp till bra i livet?

Saknaden är fortfarande ständigt närvarande.

Jag saknar honom varje gång jag står vid spisen, för  det var ett kramställe.

Jag saknar honom varje gång jag gör en kaffekopp och kan fortfarande komma på mig själv att vara på vippen att fråga "vill du ha en slurk?"

Jag saknar sms:en med små hälsningar, hans samtal när han körde fast i ett korsord i väntan på kunder.

Men jag gör något han ville jag skulle göra: jag skriver på min bok, för hand, med en speciell penna jag fick av honom.

Idag är Förintelsens Minnesdag.

Jag har besökt Auschwitz, jag har haft förmånen att samtala med fina vännen Wanda som växte upp i judegettot i Warsawa, hon bodde kvar i sitt barndoms kvarter och visade mig var hon som barn sprungit med meddelanden

mellan gettot och de på utsidan som försökte hjälpa.

Stalin dödade alla oliktänkande och det finns ju fortfarande människor som dödas av samma orsaker.

Måtte vi aldrig glömma hur det kan bli när ondskans män och kvinnor lyckas förföra folkmassorna.  

En man som är en passionerad älgjägare frågade mig " vad är det med dessa hästar som ni fastnar för?"

En kvinna som jag tränat mycket med sa" men det där med hästar växer man väl från?"

Jag har många gånger förklarat men verkar inte som att det går in riktigt.

Jag drömde om att vara med häst, jag lekte att jag hade häst redan innan jag träffat någon.

När jag lärt mig cykla blev min gamla arves cykel i min fantasi en häst.

Min mamma jobbade 8 mil hemifrån, varannan helg kom hon hem, varannan helg åkte vi till henne i Jokkmokk.

Så varannan lördag skjutsade min pappa mig till Koussinjarka utanför Jokkmokk där jag fick rida 15 minuter.

De hade en skäck och jag som älskade Michael Landons häst i Bröderna Cartwright var salig.

På hösten 1968 när vi flyttat till Piteå började jag rida "på riktigt" på Piteå Ridklubb.

Vi cyklade till Annelund en gång i veckan jag och mina kompisar.

På högstadiet kunde vi välja ridning som fritt valt arbete och gissa om det var lyxigt, gratis transport och ridning.

Jag var aldrig någon modig ryttare, inte våghalsig heller. Jag väntade länge innan jag vågade hoppa och sen gjorde jag mig illa  en gång och efter det travade jag inte över en bom på marken ens.

Många hästar har passerat mitt liv. De har alla varit sådana som ingen vill ha. De har varit hopplösa och jobbiga.

Med andra ord speciella. Och de har alla lärt mig någon bit av det jag kan idag.

De har  alla varit missförstådda, rätt person har inte hittat rätt häst.

Vad är det då?

Magi. Ren och skär magi. Känslan när detta stora djur gör det jag ber den om. Han behöver ju inte.

När en häst har ett människoproblem, när jag kan få den att lita på mig, när vi samarbetar och klarar en sak.

När vi förstår varandra. Att kommunicera på en känsla utan ord.

Sen är ju naturen på hästryggen något helt unikt.

Att rida genom snön i fullmånens sken under gnistrande norrsken det glömmer man aldrig.

När livet är svårt och man grubblar för mycket så kan man dra sig undan och välja när man vill träffa människor.

 Men hästen ska ha sitt varje dag, när jag är med honom måste jag fokusera, vara här och nu. Och då får man distans till grubblerierna. Min häst läker och helar. Jag vet inte hur det går till. Jag vet inte varför själen läker när han "pratar" med mig. Varför sorgen gör mindre ont. Varför han ger mig energi att gå ut och träffa människor och orka bry mig om dem. Men jag vet att utan honom skulle jag sjunka tillbaka i det hål jag jobbat mig upp ur.

När jag ibland balanserar på kanten igen så ser han till att jag inte glider ner.

Men människor då?

Ja jag älskar min fina familj, det är väl självklart och utan dem vore jag olycklig, men de är ju också en påminnelse om den som fattas. Varje gång vi är alla saknas det ju en som var så viktig. Lyckliga tilldragelser är lyckliga men också ett litet fragment av salt i såret. Men jag vill ju absolut inte vara utan dessa händelser som ju är det goda i livet, som ger glädje  och så småningom tar glädjen över helt det vet jag.

Så det finns inga svar egentligen. Det bara är så. Den som inte upplevt det kan nog inte förstå. En del människor åker till fjällen, en del dricker alkohol, en del springer en mil eller två ,en del shoppar.

Det är deras sätt att överleva.

Chivas Royal är mitt.

Idag denna eftermiddag är det ett år sen Ove lämnade oss.

Från en lycklig stund, mitt i ett skratt, i en delad lycklig minut , stannade hans hjärta.

Från en härlig förväntansfull adventsmåndag till känslomässig katastrof.

Jag är tacksam att jag var hos honom, att jag vet att det fanns ingen smärta eller rädsla.

Jag är tacksam att jag vet att allt som kunde göras blev gjort och att det inte var i någon människas makt att rädda honom.

Hur har det varit denna tid?

Ensamt.

Inte pga av saknad av andra människor utan pga av saknaden efter just Ove.

Tröttsamt .

Med allt som skall ordnas rent praktiskt. Pappersjobbet tar aldrig slut känns det som.

Besviket.

En del som jag trodde skulle finnas där har inte gjort det.

Trots att jag alltid funnits för dem i alla lägen.

Det är så enkelt att säga att man alltid är välkommen, " du vet att du kan komma när du vill" för då har man ju bjudit in mig och gett mig ansvaret, kommer jag inte så är det ju mitt val.

Att man gärna vill men att energin inte finns förstår de inte.

Nya vänner

Det har kommit stöd från helt oväntat håll. Människor jag känner men inte kallar mina vänner.

Nu gör jag det.

Jag är litet i min egen värld.

Ser hur människor jobbar extra för att ha råd med det lilla extra i livet.

Ser stressen för att skapa vackra hem, ha råd med en bättre bil, åka bort för kvalitetstid med  någon.

Men vet ni...det man saknar när man förlorar den man älskar är inte semesterresor, festkvällar, vilken köksinredning man har spelar ingen roll...

Det är en kaffekopp i soffan till sportnytt, den otömda hinken med vatten från biltvätten, sms:en då han jobbade natt, bilnycklar och telefoner, en hög med kläder i en stol.

Att ligga i sängen på kvällen och prata..eller vid en eld i höstkvällen.

Det är de små sakerna man delar i vardagen som är limmet mellan våra hjärtan.

Limmet torkar och brister när det inte tillförs något nytt och det känns. Det tar tid för de små såren som blir att hela och jag tror aldrig de läker helt.

Det har tagit detta året bara att inse att han är verkligen borta.

Att han inte kommer in genom ytterdörren någonsin igen.

Och trots allt fantastiskt jag har kan ingen fylla hans plats.

Sorgen är ett dystert sällskap.  

   Nu tar jag jullov. Nu får allt med husförsäljning, framtida bostad, flytt och alla praktiska funderingar vila. Från nu fram till julhelgen ska jag bara göra trevliga saker. Baka pepparkakor med humlorna, besöka människor som behöver det, pynta och pyssla, hämta julgran, laga mat, dela ut och skicka julkort, gå i kyrkan, lyssna på musik, umgås med vänner., ta hand om min häst. Allt annat, även mina funderingar på saker får nu vila.

Jag ser den berömda väggen närma sig och bromsar man in i tid kan man gå runt den, gör man inte det kraschar man in i den. Hoppas ni alla inte gör en massa saker för att ni tror att ni måste. Gör det ni vill till julen för att ni mår bra av det. Och är det tungt och ni inte orkar så säg det till människor. Jag hoppas ni får en alldeles fantastiskt härlig jul.

God Jul till er alla.

En ledsen dag av många olika orsaker.

Det är svårt att upptäcka att saker inte är så bra som man trott.

Att man gjort sitt bästa under en längre tid men att det inte räckte ändå.

Och då måste man förändra det som inte fungerat men hur ska man orka med det?

När man lever med någon har man ju någon att dela funderingar med. Någon som kan hjälpa till att balansera och nyansera ens funderingar. När man är själv så ska man ju hantera det på egen hand.

Och vissa saker kan man inte dela med någon annan. Om jag t. ex bekymrar mig för ett av barnen kan jag ju inte dela det med någon annan som jag kunde dela det med deras pappa.

Det är så otroligt roligt med barnbarnen men det är också så svårt att inte få dela det med deras morfar/farfar.

Allt är så dubbelt. Det svåra är dubbelt så svårt och det roliga är bara hälften så roligt.

Jag känner mig väldigt "misfit", jag passar inte riktigt in någonstans.

Ointressant på arbetsmarknaden, för gammal för att plugga, för ung för att vara med i pensionärsjobben, begränsad av mina synproblem men inte handikappad, ensamstående men inte singel i hjärtat. Jag hör inte hemma någonstans.

Min vardag är så olik alla andras.

De drömmar jag hade kommer aldrig att förverkligas, de kraschade fullständigt när Ove dog.

Jag är tacksam för många saker i livet. Kanske är jag tacksammare än de flesta.

Men man kan inte leva på sin tacksamhet enbart.

Jag står på sidan om och betraktar mina medmänniskor.

Ser deras prioriteringar och tänker" om ni bara visste hur fel ni har" men det är inte min sak att påpeka, de vet inte det jag vet och jag kan inte förmedla det för de skulle inte förstå.

När någon frågar hur det är så svarar jag att det går en dag i taget och att det är som det är.

Sanningen är att det går en timme i taget och är inget alls.

Förr drömde jag om framtiden och dess innehåll.

Nu hoppas jag på en god natts sömn, eller en dag utan orsak till tårar.

Så är livet när det inte blev som det skulle.

Livet går vidare.

Nej, det är en myt. Tiden går vidare. Livet gjorde tvärnit och nu är det som att köra sparkstötting på en grusväg mitt i sommaren. Man vill ju glädjas åt solen och blommorna men  det tungrodda föret gör det svårt att göra det till hundra procent.

Jag är tacksam för allt jag har. Jag kan visst känna glädje över saker som händer.

Men jag är aldrig riktigt glad, aldrig med hela hjärtat. Det finns alltid ett svårmod i grunden, glädjen flyter liksom ovanpå. Fortfarande fast det snart gått ett år saknar jag Ove varenda minut.

Livet går vidare för alla andra. jag står där på grusvägen med min sparkstötting och ser alla andra cykla förbi i racerfart. Mot fester, nya jobb, musik konserter, politiskt engagemang, utlandsresor, husrenoveringar...

Jag står där och undrar hur jag ska kunna flytta sparken en meter till. Det finns många som inte har det jag har. Och tro mig, jag är medveten om gåvorna livet gett och uppskattar dem enormt. Men det gör ont att den jag ville dela allt detta med är borta.

Jag kräver inte att andra ska förstå. För den som inte upplevt det kan nog inte göra det.

" Kom förbi, du är alltid välkommen" säger de snälla människorna i all välmening.

Och jag vill. Men en del dagar är det en bedrift att komma sig i kläderna och att ta sig iväg någonstans kan te sig helt omöjligt.

Tiden går vidare. Livet står stilla.

Startar upp en ny blogg. Den förra med hemsida blev rätt så dyr att hålla igång.

Den här bloggen kommer att handla om livet.

Jag bor i Piteå, har 6 vuxna barn och 3 barnbarn.

Mitt största intresse är hästar och ridning.

Förutom det är jag sportnörd, intresserad av en massa idrotter, men även musik, skriver mycket  dikter och kåserier.

Den 16 december 2013 dog min livskamrat sedan 32 år knall och fall i princip i min famn.

Så det blir en del om sorg här också.

Varmt välkomna.